Oavsett om soldaterna var hemma eller om de var ute i fält var deras privata liv strängt reglerat. När de var hemma bodde de i soldattorp, en förmån som soldaterna och deras familjer fick i belöning för att soldaten stred för landet.

Men även om det var deras hem så bestämde de inte helt och hållet själva. Det var å andra sidan inget som gällde bara för karolinerna, Sverige var vid den här tiden inte ett land med religionsfrihet. Skulle man företräda landet var det extra viktigt att man följde den lutherska läran. Det sågs som lika viktigt och lika självklart att man hade respekt för Gud som att man slogs mot landets fiender.

Hur man tolkade händelser under krigen formades också av tro. Till exempel tänkte många att Gud skickat en snöstorm för att hjälpa armén så de kunde vinna i Narva. Och när man senare fick motgångar i Poltava räknade man med att det berodde på att Gud bytt sida och hjälpte fienden.

Religionen var det som formade moralen i armén, bland annat genom att skapa en enhetskänsla. Det man kanske inte tänker på nuförtiden var att Sverige inte var ett lika stabilt och etablerat land, åtminstone inte på det sättet att det fanns starka nationella känslor. De växte fram senare, under 1800-talet.

I den karolinska armén samlades soldater som kom från olika delar av landet, och det var främmande för till exempel en dalkarl, en finländare och en skåning att känna gemenskap med varandra utifrån var man bodde. Man behövde något annat som höll samman, och då var den lutherska tron det alternativ som låg närmast till hands och fungerade bäst.

Var man inte en tillräckligt god kristen kunde man straffas hårt. Att smäda Guds namn var ett av de värsta brotten, och för det kunde man få dödsstraff. För att höja soldaternas moral hade man ofta med sig präster när armén var ute i strid. Det hade funktionen att höja gemenskapen, vakta så man höll den rätta tron, och att sörja för soldaternas själavård.